Det tar aldrig slut - rivningshysterin i Göteborg tar aldrig slut.
Nyss hemkommen från Italien där jag hälsat på alla från Umberto Saba till James Joyce - minns jag en dag i Rom för ngt år sedan när jag utanför en butik blev tvungen att luta mig för att knyta skon. Då såg jag en plakett på den gamla husväggen: I detta hus dog si och så den 29 april 1380...
Man reser i Europa och ser byggnader och miljöer från alla tider, nya generationer av politiker och beslutsfattare inser överallt att det finns ett värde i att inte allt i en stad verkar byggt med Ikea-skruvar.
Göteborg skall snart fira 400-årsjubileum. Men vad finns det att fira när beslutsfattare, från stans överbeslutare till enskilda institutioners lika historielösa nya ledare, saknar känsla för hur en stad blir kulturellt intressant, levande och värd att besöka. Det är inte hundra skräniga öltält eller meningslösa jättekalas som gör en stad som Lucca i Toskana eller som Røros i Trøndelag intressanta och älskansvärda. Det är att det gamla får finnas tillsammans med det helt hypermoderna.
Nu läser jag i GP att man inte kan låta bli den vackra aulan i Schillerska gymnasiet, f d Vasa h.a.l., med Tegnérsentenser och byster över stadens/rikets en gång betydelsefulla gubbar.
I själva verket är aulan ett av stans märkligaste rum.
Vad blir det av detta rum nu? Uppehållsrum med nedsuttna soffgrupper och ett och annat kladdigt pingisbord...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar