I helgen läser jag om hur världen kommer att gå under... Att vi snabbare än nödvändigt håller på att sätta stopp för det vi uppfattar som mänskligt liv är alldeles uppenbart. Den felkonstruktion som finns i människan som art - dvs Habegäret - visar upp sig med allt större tydlighet. Doha-mötets bedrövliga slutresultat är bara det senaste exemplet. Vi fiskar ut fiskevattnen, men vi kan inte sluta fiska ut dem, för amorteringarna på de monsterliknande nya fiskebåtarna kräver att vi fiskar för att kunna betala - bankernas lån. Någon tänkare sa för något år sedan att om Kina och Indien vad gäller mineralförbrukning skulle ha samma standard som Västeuropa hade på 50-talet (!) skulle vi behöva -en extra planet. Och vi kan ingenting göra åt det... Eller?
Det är sannerligen inte ofta jag citerar gamla Stalinister, men jag läste för en tid sedan Günter de Bruyns två memoarband, Zwischenbilanz. Eine Jugend in Berlin (1992) och Vierzig Jahre (1996), och i den sistnämnda berättar de Bruyn om sina möten med den mångfacetterade och svårplacerade Wolfgang Harich. Denne, skriver de Bruyn, planerade vid en tidpunkt, långt före murens fall, att bland annat skriva om "/ - - -/ die ökologische Katastrophe, die nur eine Weltdiktatur abwenden könnte /- - -/"...
Jojo. Ja det är kanske det som skall till... Och någon "världsomspännande diktatur" ser vi väl inte i korten. Den vi nu lever i är ju själva "Habegärets".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar