I samband med utgivningen av en ny roman, jag minns inte vilken, tillfrågades jag för några år sedan av en sån där rundfrågejournalist som ställde käcka frågor. En av frågorna var huruvida jag hade något motto. Vad svarar man? Jag svarade iallafall att om jag skulle skaffa mig ett valspråk så skulle det vara: "Det är bara det man gör till överdrift som det blir något med."
Sedan dess har jag många gånger tyckt att det var ett alldeles förträffligt och dessutom alldeles sant motto. Nu har jag varit en knapp vecka i München och för omväxlings skull sett annat än Alte och Neue Pinakothek. I ett vackert randigt hus inte långt från Pinakothek der Moderne steg vi, min fru och jag, således in för att se det - "alldeles hypermoderna", som kassörskan sa, varnande. Andy Warhol har jag tröttnat på sedan länge. Men i ett stort rum som skulle ha passat näckrosbilderna av Monet var vi nu med om resans absoluta höjdpunkt: tolv stora pannåer över hela den vackert svängda salen: färgexplosioner, konturteckningar av båtliknande former, den ena ekande den andra, salen runt, det var oerhört dramatiskt och när vi läste att den av mig tidigare okände konstnären kallade konstverket Lepanto, det vill säga det sjöslag som den gången, på femtonhundratalet, hindrade muhammedanernas framfart i Europa, blev salen, konstverket än starkare.
Och jag tänkte på mitt motto. Konstnären?
Cy Twombly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar