tisdag 29 november 2011

Om litterär ton

Hösten går, och som alla höstar växer högen med nya böcker som jag inte bara bör utan oftast vill läsa, men det är något särskilt i höst, jag vet inte vad det är, och jag undrar om jag snart har fyllt behovet av ny text, jag läser och märker att jag sneglar på nästa, jag läser lite här och där, jag sätter mig till, jag bestämmer mig verkligen och märker att jag sitter och tänker på annat. Eller längtar. Och när jag funderar på vad jag längtar efter så säger det mycket högt inuti mig: jag längtar efter en bärande ton, en riktig ton, ett tonläge som tar sig in, ett tilltal som inte kan motsägas, ett språk som inte visar att det bara är språk utan som är så genomskinligt att livet, själva tillvaron, genast stiger fram och just blir -tilltal.
     Genom åren har några tonlägen blivit viktigare än andra.
     Och när jag åter lägger en av de ambitiösa unga prisade debutanterna halvläst på min läshög reser jag mig för att ta ned texter jag inte sett på länge. Jag slår upp på måfå, och genast är det som att befinna sig i ren luft, vid en stor utsikt, jag tilltalas av en lågmäld men precis stämma. Jag tar fram allt av honom. Jag läser litet här och där. Det är som att komma hem, det är som att vara tillbaka en försommarkväll i det riktigaste av landskap, barndomens, eller i tillvaron före detta börshysterins ursinniga tidevarv. Och vem läser jag på det viset?
     Jag vet att bara två böcker av honom finns på svenska, dels hans meningslösaste roman, en kärleksroman, som skiljer sig från alla hans andra böcker, dels en tredjedel av hans viktigaste 50-talsroman, men bara en tredjedel, och i ett utförande som om förlaget ändå inte trodde den skulle sälja, med ett av sin samtids fulaste bokomslag. Sedan ingenting, trots att produktionen växte liksom den aparta berömmelsen. Man borde på svenska ge ut den skildring av Hamburgs bombning som la denne författares värld och alla hans av nazisterna förbjudna manuskript i grus. W G Sebald har i sina essäer lyft fram just den tunna boken som ett av de viktigaste aktstyckena om de allierades talibanistiska terrorbombning av tyska storstäder. Men inte heller den makalösa texten finns på svenska. Och 1977 dog han till sist, en författare som hela tiden varit närvarande men aldrig hört till de stora tv-sända kotterierna. När han dog stiftade man ett pris i hans namn, i dag ett av Tysklands mer presigefyllda.
     "Es kommt nicht auf das Thema an, sondern auf die Melodie, in der man das Thema singt." Ur dagboken från tidigt 60-tal. Jag läste det först när dagböckerna publicerades i slutet på 90-talet, men hade kunnat ha det som motto för vad jag själv velat sedan jag började skriva.
     Vem talar jag om?

2 kommentarer:

  1. Carl Zuckmayer

    Har inte läst honom, bara om honom. Blev lite nyfiken nu, kanske ska kolla på svaf.

    SvaraRadera
  2. Käre Gunnar - så kul att du ville sticka ut näsan här! Andra har sett att min personliga e-postadress finns angiven i blogg-huvudet och kommit med förslagen där. Jag har bara fått fyra förslag, och CZ har tidigare varit ett av dem, men nej. Denne tyske författare, som sedan jag läste honom under 60-talets mitt, följt mig, som röst och hållning, är en annan. Jag har sedan jag skrev försökt få en svensk förläggare att ge ut hans DER UNTERGANG som kom direkt efter kriget och som skildrar hans hemstad Hamburgs undergång.Den författare jag talar så - kärleksfullt - om är Hans-Erich Nossack. Tag och läs, tag och läs!

    SvaraRadera