onsdag 23 november 2011

Litterär lantlig långsamhet

Kan det vara så att något vänder? Den nye Augustprisvinnaren säger sig vara förvånad över att en roman, som utspelas på landsbygden, som är mycket långsam och som först och främst drivs fram av sitt språk, kan vinna och därmed, med tanke på hur det varit efter priset de senaste åren, också få många läsare.
     Jag brukar roa mig med att svara, när jag allt oftare får frågan, att några av de allra bästa romaner jag någonsin läst utspelas på landet, är osannolikt långsamma och i mycket hög grad drivs av just - sitt språk. Jag brukar nämna MARKENS GRØDE (1917) av Knut Hamsun och jag brukar nämna den vackraste roman jag vet: Tarjei Vesaas FUGLANE (1957). Båda synnerligen långsamma lantliga historier och på alla sätt språkligt enastående. Låt mig därför hoppas att KORPARNA visar sig innebära en vändning bort från Fjällbacka och romaner där någon i första kapitlet hänger upp en granne eller stryper en kvinna på Finlandsbåten...
     Jag har under den sista tiden läst några ofattbart starka romaner, som utspelas just i lantlig miljö, som drivs av ett makalöst språk och som är andlöst långsamma, men som man läser utan att kunna lägga från sig: Josef Winkler: ROPPONGI. REQUIEM FÜR EINEN VATER (2007), om bland annat begravningsceremonier hos österrikisk bondbefolkning i samtiden, och en annan, mycket ung österrikare, Reinhard Kaiser-Mühlecker, vars bonderoman DER LANGE GANG ÜBER DIE STATIONEN (2008) är så långsam att både Hamsun och Vesaas verkar hektisk action-rulle i jämförelse. Men vilken bok!
     Just långsamheten är ett sätt att förstå världen, dvs sitt liv. I dagens GP skriver Dan Sjögren, vars metaforstarka språk torde vara det vackraste som publiceras i den tidningen, om novembers dimma. "Vi rör oss mycket långsamt, som om fötterna måste uppfinna vägen innan vi kan beträda den."

1 kommentar:

  1. "Hänger upp en granne" :-D
    Ja, snyggt skrivet av Sjögren - det blir högläsning i bokcirkeln på onsdag.

    Katarina

    SvaraRadera